Att Kåldolmens dag möter på motstånd är knappast förvånande. En rad grupper av den typ som ”vågar” säga ”sanningen” om flyktingar, invandrare och minoritetsgrupper tycker förstås att initiativet är dåligt. Våra samarbetsorganisationer har fått anonyma email som kritiserar eller hånar initiativet. Ett av de bäst formulerade exemplen på detta finner ni nedan. Samma text cirkulerar också på internet och återkommer i kommentarsfälten på flera antimuslimska hemsidor, i regel postade av en anonym person som kallar sig för ”Info”. Vi återger här ”Info”:s text i sin helhet och svarar sedan på den:
”Är ni medvetna om, Sverige håller på att få en ny nationaldag? ”Kåldolmens dag.” Den firades d. 30/11 för första gången med pompa och ståt på Karl XII:s dödsdag i Kungsträdgården i Stockholm – till åminnelse av hans införande av rätten kåldolmar till Sverige. Och som en viktig påminnelse om att det egentligen inte finns några svenska rätter eller något svenskt över huvud taget.
Bakom projektet stod enligt Sveriges Hembygdsförbunds hemsida Globala gymnasiet, Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, Guds Hus-projektet i Fisksätra, Sveriges Hembygdsförbund, ABF Stockholm, Judiska Församlingen i Stockholm och Islamiska Förbundet i Stockholm.
Att generalsekreteraren för Sveriges Hembygdsförbund, Jan Nordwall, tillhör dem som står bakom och talar varmt för ”kåldolmens dag” (antisvenskhetens dag) förvånar inte – med tanke på hans uttalanden i Sveriges radio och på andra håll nyligen. Sverigedemokraterna har ju föreslagit högre anslag till bl.a. svenska hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar, till Riksantikvarieämbetet m.m. – något som Nordwall högdraget betackat sig för och avfärdat som yttringar av ”rent nazistisk tradition”.
Men den som har den allra minsta kunskap om ”fyllda” rätter inser, att vad som i resten av världen motsvarar kåldolmar inte är turkiska vindolmar (vinbladsdolmar) utan en i först i hela Mellanöstern (inte bara Turkiet), nu i stora delar av kontinentaleuropa vanlig rätt, bestående av köttfärsfyllda surkålsblad.
”Sarma är en vanligt förekommande rätt i länderna på Balkan. Ursprungligen kommer den från Mellanöstern. Rätten består av köttfärs inrullad i surkålsblad. De berömda surkålskåldolmarna är idag en uppskattad maträtt i stora delar av (främst) centrala och östra Europa, bland annat Österrike och Tyskland. Ofta serveras sarma tillsammans med fläsk och extra surkål. Sarma är också namnet på små smala vinbladsdolmar som serveras och har sitt ursprung i Turkiet. – Vinbladsdolmar (eller vindolmar) är en maträtt som oftast äts som tillbehör till andra maträtter eller som plockmat i meze. Vindolmar tillagas framför allt av ris, vinblad, olivolja, citron och örter.” (Wikipedia.)
Att Karl XII personligen skulle ha infört surkålsdolmar till Sverige är ytterst osannolikt. Likaså, att hans spridda, hemvändande karoliner skulle ha gjort det. Desto troligare är att Karl XII:s i Stockholm i många år boende, av turkiska staten utsända kreditorer började tillreda sådana hemlandets rätter och i brist på surkålsblad började använda vanliga vit-/grönkålsblad. (Deras uppgift i Stockholm var att bevaka de väldiga fordringar, som Turkiet då hade på Sverige.) Dessa högt uppsatta främlingar hade den ranghöghet som krävdes för att deras vanor och matvanor skulle börja anammas av allmänheten.
Alltså, herrar Nordwall, ädla kyrkoprelater, judar, muslimer, socialdemokrater och andra oikofobiska hycklare: BÖRJA MED ATT FÖRST INFÖRA KÅLDOLMENS DAG I TURKIET! Till åminnelse av den resenär, som en gång i en avlägsen forntid medförde receptet till Turkiet från t.ex. Syrien.
Övergå sedan till att införa kåldolmens (och kaffets) dag i TYSKLAND, ÖSTERRIKE och UNGERN.
Och glöm inte att rapportera hem till Sverige, hur folken i dessa länder jublade, när ni hånade dem!”
Nu till vårt svar:
För det första: Vi firade inte Kåldolmens dag för att påminna folk om att det ”inte finns några svenska rätter eller något svenskt över huvud taget”. Vi firade Kåldolmens dag för att påminna både dig och oss själva om att det som idag är typiskt svenskt en gång formades genom möten och influenser över nationsgränserna. Med andra ord försöker vi inte säga att exempelvis kåldolmar egentligen är turkiska. Tvärtom. Kåldolmar är bland det svenskaste som finns och kommer ursprungligen från Turkiet.
För det andra: Du definierar Kåldolmens dag som ”antisvenskhetens dag”. Varför skulle kåldolmar vara ”antisvenska” bara för att de har sitt ursprung i Turkiet? Det är ju absurt; då blir allt svenskt ”antisvenskt”. Är kanske den svenska flaggan också ”antisvensk”, bara för att den pryds av ett kristet kors från Mellanöstern? Är det ”antisvenskt” att fira midsommar och resa en midsommarstång, bara för att traditionen har sitt ursprung i antiken och länderna kring Medelhavet? Det viktiga – tycker vi i alla fall – är att kunna glädjas över det vi har fått till skänks av tidigare svenska generationer, även fast detta svenska har ett mångbottnad och icke-svenskt ursprung. Men det verkar som om vi inte ska få det för nationalisterna, som vill att allt ska vara rent och därmed förfalskat.
För det tredje: Du skriver att köttfärsfyllda surkålsblad är en vanlig rätt i hela Mellanöstern och Kontinentaleuropa. Helt riktigt. Kåldolmar är alltså inte något speciellt för Sverige, ej heller är dolmalar något speciellt för Turkiet. För mänsklig kultur erkänner inga nationsgränser. Trots detta åberopar nationalister i varje land det ena eller det andra som ”typiskt” för just deras nation. Visst är det galet?
För det fjärde: Du menar att Karl XII inte personligen hade något med kåldolmarnas införande till Sverige att skaffa. Det har du troligen rätt i. Men vad spelar det för roll? Vad vi vet är att Karl XII och den svenska armén levde i nästan sex år som flyktingar från sina fiender i det Osmanska riket. Vi vet också att de åtföljdes av många turkar när merparten av dem sedan återvände hem till Sverige. Något senare uppträder den turkiska rätten dolma, tillagad på turkiskt vis med vinblad och nötfärs och kallad vid sitt turkiska namn, i dåtidens mest spridda svenska kokbok, Cajsa Wargs ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” (1765 års upplaga). Sedan uppträder den allt oftare i Sverige, men i ny form, tillagad med kålblad istället för med vinblad och med blandfärs istället för med nötfärs – och under det svensk-turkiska namnet ”kåldolme” istället för bara dolma. Så blev alltså en turkisk rätt en svensk rätt. Exakt vilka roller som Karl XII, svenska soldater eller turkar spelade i allt detta får vi nog aldrig veta. Men det är kanske inte heller så viktigt. Det viktiga är istället att se hur det svenska kulturarvet alltid har och alltid kommer att formas i samspel med omvärlden. Den processen började såklart långt innan Karl XII och 1700-talets intensiva kontakter mellan Sverige och Turkiet. Samma process formar alla länder. Vi har därför bett några turkiska vänner att i sitt hemland arrangera ”Grekernas dag”, för att påminna sina landsmän om hur mycket de har fått till låns av sina forna ärkefiender. Vi får se hur det blir med det. Men hur som helst så åtgärdar det inte problemet som vi har i Sverige med ett växande antal människor som försöker kidnappa vårt gemensamma arv för att exkludera och hetsa mot svaga grupper i samhället.
För det femte och sista: Angående ”kyrkoprelater” och ”hycklare” vill vi påpeka att prelater är högt uppsatta präster inom den katolska kyrkan, med vilka vi haft mycket litet att skaffa. Vi har istället samarbetat med vanliga präster inom Svenska kyrkan, men det kanske inte dög till högtravande retorisk avslutning? Några ”hycklare” har vi inte heller samarbetat med, men kanske menar du att ”hycklare” är alla vi som inte ”vågar” säga ”sanningen” om judar och muslimer och andra minoritetsgrupper, dvs. att de inte hör hemma här? Vi önskar förstås att det fanns färre som ”vågade” säga den ”sanningen”, för den är helt enkelt inte sann.
Stockholm i december 2010,
Kåldolmens vänner
[...] och… För det första: Vi firade inte Kåldolmens dag för att påminna folk om att det ”inte finns några svenska rätter eller något svenskt över huvud taget”. Vi firade Kåldolmens dag för att påminna både dig och oss själva om att det som idag är typiskt svenskt en gång formades genom möten och influenser över nationsgränserna. Med andra ord försöker vi inte säga att exempelvis kåldolmar egentligen är turkiska. Tvärtom. Kåldolmar är bland det svenskaste som finns och kommer ursprungligen från Turkiet. [...]
ärligt talat så hamna jag här av en slump, men ni turkar måste verkligen vara för övermodiga om ni anser att kåldolmen är ”turkisk” , er kultur är det inget fel på alls, men rätt ska vara rätt. kåldolmar kallade apprach, eller dolma har funnits i assyrisk matlagning likaså det som numera kallas kebab (kött i bröd) , baklawa och det ni kallar burek sedan 3000 år. o detta är dokumenterat i de gamla utgrävningar som hittats i gamla assyrien vilken turkiet nu ligger i!! så att hävda att det svenska ursprungligen är turkiskt är fel, det är svenskt, för ska du tillbaka till rötterna får du gå till assyrierna, turkarna är mellanhanden!
annars är turkisk matlagning mer bekannt som mongolisk mat. det är alla överens om, allt annat som turkarna har tagit till sig har funnits i mesopotamien och anatolien i årtusenden.
tack för mig och hoppas ni inser hur det ligget till och att ni inte bara läser wikipedia där VEM SOM HELST kan ändra på allt och inget.
Hej Haddad,
Nu var ju inte poängen att kåldolmar egentligen skulle vara turkiska. För det är de ju inte. Precis som de inte egentligen är assyriska. För kåldolmar sådana som vi känner dem äter man mest i Sverige. Däremot finns det en mängd olika liknande rätter som framställs genom att rulla in diverse ingredienser i kål- eller vinblad, många av dem har förekommit sedan lång tid tillbaka i det vi idag kallar för Mellanöstern.
Vad vi vill lyfta fram med kåldolmarna är dels att kulturella uttryck inte är isolerade till en kultur. Dels att kulturella uttryck förändras över tid, i möte mellan människor. Alltså är inte turkisk matlagning ”som mongolisk mat”. En typisk måltid i Turkiet påminner mer om grekisk och arabisk mat än om mongolisk mat, det håller du säkert med om. Men vi antar att det du vill säga är att turkisktalande folk, för länge sedan, säg för tusen eller tvåtusen år sedan, åt mat som påminde om den mat som mongolisktalande folk åt under samma tid. Det må vara sant eller inte. Poängen är att de inte längre gör det.
Som vi ser det är det meningslöst att säga att svensk mat egentligen är turkisk, eller att turkisk mat egentligen är assyrisk. Vårt syfte med att belysa det turkiska var att visa hur dolmarna en gång kom till Sverige, samt att påvisa att det sedan lång tid tillbaka har funnits ett fruktbart kulturellt utbyte mellan Norden och Orienten. Huruvida forntida assyrier (eller de vi idag kallar för assyrier) åt ris rullat i kål eller inte är inte särskilt viktigt i det sammanhanget. Men en sak är säker: om du verkligen vill gå tillbaka till rötterna med kåldolmeriet så kan du vill ändå inte nöja dig med att gå tillbaka till assyrierna? Var fick de riset och bladen ifrån? Det här slutar lätt med en nervös tävling påhejad av nationell arrogans.
Vänligen,
Kåldolmens vänner
PS. I övrigt är vi inte turkar utan svenskar.