Kåldolmens dag 2011 – succén är tillbaka!

Nu laddar vi för fullt inför 2011 års firande av Kåldolmens dag. Samma tid och samma plats – med andra ord klockan 17.30 vid Kungsträdgårdens stora scen i Stockholm. Programmet beräknas ta ungefär en timme.

Konferencier är artisten Behrang Miri, tillträdande konstnärlig ledare för Kulturhuset. Talare är journalisten och författaren Maja Hagerman, känd för en rad gediget underbyggda böcker om svensk historia och nationalistisk historieförvanskning. Som vanligt marscherar uniformerade karoliner från Norrtelge Compagnie under Upplands regementes 1700-talsfana och skjuter muskötsalut. Multiinstrumentalisten Hakan Vreskala och nyckelharpisten Anders Peev bjuder på folkrock och folkmusik på gränsen mellan det turkiska och det svenska. Sångerskan Burcu Ada, skolad i den klassiskt ottomanska traditionen och en välkänd röst i Turkiet efter återkommande TV-framträdanden, ger oss tillsammans med maken och lutisten Kudret Ada en bild av vad svenskarna i Bender kan ha fått höra för dryga 300 år sedan.

Som vanligt blir det gratis kaffe och kåldolmar till alla – fläsk, halal och vegetariskt. Så kom på tom mage!

Väl mött på onsdag!

Kritik och svar på kritik

Att Kåldolmens dag möter på motstånd är knappast förvånande. En rad grupper av den typ som ”vågar” säga ”sanningen” om flyktingar, invandrare och minoritetsgrupper tycker förstås att initiativet är dåligt. Våra samarbetsorganisationer har fått anonyma email som kritiserar eller hånar initiativet. Ett av de bäst formulerade exemplen på detta finner ni nedan. Samma text cirkulerar också på internet och återkommer i kommentarsfälten på flera antimuslimska hemsidor, i regel postade av en anonym person som kallar sig för ”Info”. Vi återger här ”Info”:s text i sin helhet och svarar sedan på den:

”Är ni medvetna om, Sverige håller på att få en ny nationaldag? ”Kåldolmens dag.” Den firades d. 30/11 för första gången med pompa och ståt på Karl XII:s dödsdag i Kungsträdgården i Stockholm – till åminnelse av hans införande av rätten kåldolmar till Sverige. Och som en viktig påminnelse om att det egentligen inte finns några svenska rätter eller något svenskt över huvud taget.

Bakom projektet stod enligt Sveriges Hembygdsförbunds hemsida Globala gymnasiet, Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, Guds Hus-projektet i Fisksätra, Sveriges Hembygdsförbund, ABF Stockholm, Judiska Församlingen i Stockholm och Islamiska Förbundet i Stockholm.

Att generalsekreteraren för Sveriges Hembygdsförbund, Jan Nordwall, tillhör dem som står bakom och talar varmt för ”kåldolmens dag” (antisvenskhetens dag) förvånar inte – med tanke på hans uttalanden i Sveriges radio och på andra håll nyligen. Sverigedemokraterna har ju föreslagit högre anslag till bl.a. svenska hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar, till Riksantikvarieämbetet m.m. – något som Nordwall högdraget betackat sig för och avfärdat som yttringar av ”rent nazistisk tradition”.

Men den som har den allra minsta kunskap om ”fyllda” rätter inser, att vad som i resten av världen motsvarar kåldolmar inte är turkiska vindolmar (vinbladsdolmar) utan en i först i hela Mellanöstern (inte bara Turkiet), nu i stora delar av kontinentaleuropa vanlig rätt, bestående av köttfärsfyllda surkålsblad.

”Sarma är en vanligt förekommande rätt i länderna på Balkan. Ursprungligen kommer den från Mellanöstern. Rätten består av köttfärs inrullad i surkålsblad. De berömda surkålskåldolmarna är idag en uppskattad maträtt i stora delar av (främst) centrala och östra Europa, bland annat Österrike och Tyskland. Ofta serveras sarma tillsammans med fläsk och extra surkål. Sarma är också namnet på små smala vinbladsdolmar som serveras och har sitt ursprung i Turkiet. – Vinbladsdolmar (eller vindolmar) är en maträtt som oftast äts som tillbehör till andra maträtter eller som plockmat i meze. Vindolmar tillagas framför allt av ris, vinblad, olivolja, citron och örter.” (Wikipedia.)

Att Karl XII personligen skulle ha infört surkålsdolmar till Sverige är ytterst osannolikt. Likaså, att hans spridda, hemvändande karoliner skulle ha gjort det. Desto troligare är att Karl XII:s i Stockholm i många år boende, av turkiska staten utsända kreditorer började tillreda sådana hemlandets rätter och i brist på surkålsblad började använda vanliga vit-/grönkålsblad. (Deras uppgift i Stockholm var att bevaka de väldiga fordringar, som Turkiet då hade på Sverige.) Dessa högt uppsatta främlingar hade den ranghöghet som krävdes för att deras vanor och matvanor skulle börja anammas av allmänheten.

Alltså, herrar Nordwall, ädla kyrkoprelater, judar, muslimer, socialdemokrater och andra oikofobiska hycklare: BÖRJA MED ATT FÖRST INFÖRA KÅLDOLMENS DAG I TURKIET! Till åminnelse av den resenär, som en gång i en avlägsen forntid medförde receptet till Turkiet från t.ex. Syrien.

Övergå sedan till att införa kåldolmens (och kaffets) dag i TYSKLAND, ÖSTERRIKE och UNGERN.

Och glöm inte att rapportera hem till Sverige, hur folken i dessa länder jublade, när ni hånade dem!”

 

Nu till vårt svar:

För det första: Vi firade inte Kåldolmens dag för att påminna folk om att det ”inte finns några svenska rätter eller något svenskt över huvud taget”. Vi firade Kåldolmens dag för att påminna både dig och oss själva om att det som idag är typiskt svenskt en gång formades genom möten och influenser över nationsgränserna. Med andra ord försöker vi inte säga att exempelvis kåldolmar egentligen är turkiska. Tvärtom. Kåldolmar är bland det svenskaste som finns och kommer ursprungligen från Turkiet.

För det andra: Du definierar Kåldolmens dag som ”antisvenskhetens dag”. Varför skulle kåldolmar vara ”antisvenska” bara för att de har sitt ursprung i Turkiet? Det är ju absurt; då blir allt svenskt ”antisvenskt”. Är kanske den svenska flaggan också ”antisvensk”, bara för att den pryds av ett kristet kors från Mellanöstern? Är det ”antisvenskt” att fira midsommar och resa en midsommarstång, bara för att traditionen har sitt ursprung i antiken och länderna kring Medelhavet? Det viktiga – tycker vi i alla fall – är att kunna glädjas över det vi har fått till skänks av tidigare svenska generationer, även fast detta svenska har ett mångbottnad och icke-svenskt ursprung. Men det verkar som om vi inte ska få det för nationalisterna, som vill att allt ska vara rent och därmed förfalskat.

För det tredje: Du skriver att köttfärsfyllda surkålsblad är en vanlig rätt i hela Mellanöstern och Kontinentaleuropa. Helt riktigt. Kåldolmar är alltså inte något speciellt för Sverige, ej heller är dolmalar något speciellt för Turkiet. För mänsklig kultur erkänner inga nationsgränser. Trots detta åberopar nationalister i varje land det ena eller det andra som ”typiskt” för just deras nation. Visst är det galet?

För det fjärde: Du menar att Karl XII inte personligen hade något med kåldolmarnas införande till Sverige att skaffa. Det har du troligen rätt i. Men vad spelar det för roll? Vad vi vet är att Karl XII och den svenska armén levde i nästan sex år som flyktingar från sina fiender i det Osmanska riket. Vi vet också att de åtföljdes av många turkar när merparten av dem sedan återvände hem till Sverige. Något senare uppträder den turkiska rätten dolma, tillagad på turkiskt vis med vinblad och nötfärs och kallad vid sitt turkiska namn, i dåtidens mest spridda svenska kokbok, Cajsa Wargs ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” (1765 års upplaga). Sedan uppträder den allt oftare i Sverige, men i ny form, tillagad med kålblad istället för med vinblad och med blandfärs istället för med nötfärs – och under det svensk-turkiska namnet ”kåldolme” istället för bara dolma. Så blev alltså en turkisk rätt en svensk rätt. Exakt vilka roller som Karl XII, svenska soldater eller turkar spelade i allt detta får vi nog aldrig veta. Men det är kanske inte heller så viktigt. Det viktiga är istället att se hur det svenska kulturarvet alltid har och alltid kommer att formas i samspel med omvärlden. Den processen började såklart långt innan Karl XII och 1700-talets intensiva kontakter mellan Sverige och Turkiet. Samma process formar alla länder. Vi har därför bett några turkiska vänner att i sitt hemland arrangera ”Grekernas dag”, för att påminna sina landsmän om hur mycket de har fått till låns av sina forna ärkefiender.  Vi får se hur det blir med det. Men hur som helst så åtgärdar det inte problemet som vi har i Sverige med ett växande antal människor som försöker kidnappa vårt gemensamma arv för att exkludera och hetsa mot svaga grupper i samhället.

För det femte och sista: Angående ”kyrkoprelater” och ”hycklare” vill vi påpeka att prelater är högt uppsatta präster inom den katolska kyrkan, med vilka vi haft mycket litet att skaffa. Vi har istället samarbetat med vanliga präster inom Svenska kyrkan, men det kanske inte dög till högtravande retorisk avslutning? Några ”hycklare” har vi inte heller samarbetat med, men kanske menar du att ”hycklare” är alla vi som inte ”vågar” säga ”sanningen” om judar och muslimer och andra minoritetsgrupper, dvs. att de inte hör hemma här? Vi önskar förstås att det fanns färre som ”vågade” säga den ”sanningen”, för den är helt enkelt inte sann.

Stockholm i december 2010,

Kåldolmens vänner

Herman Lindqvists tal från Kåldolmens dag

Följande tal höll Herman Lindqvist från Kungsträdgårdens stora scen på Kåldolmens dag, den 30 november 2010. Det återges här helt oavkortat, med Lindqvists tillåtelse.

Varför blir det alltid bråk kring Karl XII? Det är sällan någon som blir upphetsad över skriverier om Gustav VI Adolf eller kung Adolf Fredrik, men säger man Karl XII så svallar känslorna – mest hatiska sådana. Som väl är bubblar hatet numera mest över nätet – vilket ju inte ger så synliga blåmärken.

Många verkar ha åsikter om Karl XII – oftast åsikter som inte går att rubba. Dessvärre verkar det som om åsikterna om Karl XII – både de som är brinnande för och de som är brinnande emot bägge har ganska fel.

För att förstå Karl XII måste vi förstå i vilken tid han levde. Vi gör ofta det misstaget att vi lägger vår tids värderingar på dem som levde för länge sedan- utan att vi tar hänsyn till vad som gällde då. Vad var rätt och vad var fel? Vad förväntade man sig att en kung skulle göra? Vilka plikter hade han?

Karl XII levde i skiftet mellan 1600- och 1700-talet. Det var en helt annan tid än vår tid. 1600-talet var ett krigiskt sekel. Europa hade fred i sex av de 100 åren. Alla Sveriges regenter som levde under det århundradet var indragna i krig – ibland var det krig som de själva hade inlett – ibland försvarskrig. Men krig var det. Kriget var då ett naturligt, men givetvis kostsamt och smärtsamt sätt att lösa konflikter, att expandera sitt rike på eller då man av andra skäl måste visa sina muskler. Kriget var då ofta det enda sättet för en kung att få respekt i grannländerna – var han svag blev han själv angripen. Det var också det sista seklet då monarkerna själva ledde sina trupper i fält. De satt inte i en bunker på andra sidan jorden och tryckte på knappar. För att få trupperna att rycka fram fick de ofta själva först rycka fram.

Krigens framgångar hade gjort riket Sverige med Finland till en militär stormakt med besittningar i Balkan och norra Tyskland. I Karl XII:s Sverige talades många språk, där fanns många religioner. Det var mycket långt från norr till söder och från väster till öster.

Det var detta rike Karl XII fick ärva. Hans far, Karl XI, hade byggt upp det svenska försvaret till ett av Europas mest effektiva krigsmaskinerier, som på kort varsel kunde sättas på fötter för att försvara fosterlandet. Från det han var spädbarn uppfostrades den blivande Karl XII till att en dag leda detta försvar. Han fick lära sig att hans plikt som enväldig kung över Stormakten Sverige var att till varje pris försvara detta rike, allt annat hade varit förräderi.

Vintern år 1700, då Karl XII var sjutton år, anfölls Sverige av en mäktig koalition, alla Sveriges grannländer gick till attack för att stycka det svenska riket. Omedelbart rullade det stora maskineriet igång. Vapen och förnödenheter delades ut. Fienden skulle mötas bortom Sveriges gränser – målet var att hålla kriget från det svenska moderlandet.

I aderton år pågick detta krig mot koalitionen av starka fiender. Krigslyckan växlade. Karl vann lysande segrar och drabbades av svidande nederlag. Han gjorde många politiska, diplomatiska och militära misstag – som förlängde krigen och stundom förde honom mycket långt från Sveriges gränsen. Vi ska inte här gå in på alla detaljer men vi ska se hurudan den man var som år efter år vägrade att ge upp.

Ingen människa kan leva aderton år i fält och under de åren nästan hela tiden i skarpt läge – utan att påverkas och formas av omständigheterna. Ändå hade han inte bara krig i huvudet.

Han hade kulturella intressen. I hans officersmäss i fält hölls konserter och ibland bestod underhållningen av högläsning av franska pjäser, på franska. Under tiden i Bender lät han sända tre vetenskapliga expeditioner till olika delar av det Ottomanska väldet. Vetenskapsmännen hade till uppgift att rita och berätta om allt de såg- kulturen, arkitekturen, läkekonst, flora och fauna, seder och bruk, skick och fason – Han ville veta allt.

Kungen och hans trupper lärde sig att äta ny mat och de blev förtjusta i många exotiska rätter som t ex kåldolmen, som från början var en vindolme, men bristen på vinblad i Norden gjorde att vi, på Kajsa Wargs inrådan, använde kålblad. Voilà Kåldolmen. Trupperna kom också hem med glassorbet och med vanan att dricka kaffe. De hade med sig ord som ”kiosk” – och ”kalabalik”. Han imponerades av den turkiska uppfinningen – ympning mot smittkoppor – en av de stora folksjukdomarna då som ofta kom i epidemier – han beslöt att ympning skulle införas i Sverige också.

Senare, då Karl har sitt högkvarter i Lund, har han långa samtal med Sveriges då mest kända intellektuella som Christopher Polhem och Emanuel Swedenborg. Karl XII visade synnerligen stor begåvning för matematik Han brukade säga att den som inte förstår matematik är bara en halv människa, vilket kanske gör de flesta av oss till invalider, men HAN tyckte så. Han kunde multiplicera mycket stora tal i huvudet, vilket imponerade mycket på uppfinnaren Polhem och Karl ville skriva om multiplikationstabellen, eftersom han ansåg att bastalet 10 inte dög.

Filosofen, m.m Swedenborg blev mycket imponerad av kungens vetenskapliga intressen och kunskaper och han skriver på ett ställe så här om Karl XII, jag citerar ”Om den högste gudens försyn hade varit att HAN (Karl XII) i fred och ro hade fått styra sitt rike, hade han förmodligen bragt studier och vetenskaper i större flor än de i Sveriges rike någonsin varit – eller hädanefter förmodas komma- eftersom han själv i egen person hade lust att sätta sig i spetsen för den lärda gruppen.”

Det var under tiden i Lund, som Karl XII efter det att han haft samtal med en tysk filosof som hette David Hein från Hessen, skrev ner sina egna filosofiska teser . Han är den ende av alla våra 69 kungar som gjort det – jag lovar. Det är fjorton teser kring begreppet kropp och själ- Teserna har inte på något sätt satt sina spår i världsfilosofin, men de är ändå intressanta eftersom få känner till denna sida hos vår krigarkung.

Det var för övrigt under tiden i högkvarteret i Lund som kungen och hans nära medarbetare holsteinaren Görtz drev ett mycket invecklat och storpolitiskt diplomatiskt spel . De förde hemliga fredsamtal i syfte att få fred men inte en fred som bara var eldupphör utan en varaktig och hedersam fred som bevarade så mycket som möjligt av riket Sverige med Finland och alla besittningar.

Samtidigt som de hemligt samtalen pågick förberedde han det sista fälttåget in i det danska Norge, ett krigståg som skulle knäcka Danmark. Danmark var huvudfienden. Det var under det kriget som kungen träffades av banekulan den 30 november 1718. Han blev trettiosex år gammal.

Det tog fem dagar för nyheten att nå Stockholm. Slottet var då bara en väldig byggplats – kungens syster Ulrika Eleonora d y bodde med sin familj i Kungshuset på Riddarholmen, i det Wrangelska palatset. Budbäraren hade kungens blodiga och genomskjutna hatt med sig. Ulrika Eleonora höll på att svimma av chocken – men återhämtade sig snabbt. Hon tog genast fram det PM som hon haft liggande sedan länge där det stod exakt vad hon skulle göra om det värsta hände – att kungen hade stupat.

Hon inkallade riksråden. Stadsportarna stängdes. Ingen fick lämna staden, inget fartyg fick löpa ut. Efter ett dygn bestämdes att Ulrika Eleonora skulle bli regerande drottning .

Nästa dag, söndagen den 7 december kungjordes i alla Stockholms kyrkor att kungen hade stupat och att landet fått en ny regent. Allteftersom budet nådde ut inleddes klockringning i alla Sveriges kyrkor – de måste ringa en timme varje dag ända till begravningen, som var den 26 februari 1719.

Snart var Sverige inne i en helt ny tid- borta var det kungliga enväldet – nu gällde den s k frihetstiden. Undan för undan slöts fred med fienden och den svenska stormakten var slut. Men Karls huvudmål- att skydda själva moderriket Sverige hade lyckats.

Cajsa Wargs recept på ”Dolma” från 1765

Den äldsta bevarade historiska källan för att kåldolmar funnits i Sverige finner vi i den mycket populära ”Cajsa Wargs kokbok”, i ett tillägg till fjärde upplagan från 1765 (kokboken var så populär att den utgavs i 14 upplagor 1755-1822). Detta första recept är dock inte egentligen på kåldolmar utan på ”Dolma”, den turkiska förlagan som tillagas med vinblad snarare än kålblad. Men mot slutet av receptet tipsar Cajsa om att man kan använda kålblad istället för vinblad. Och vad blir turkiska dolmas tillagade med svensk kål – om inte kåldolmar?

”Dolma.

Man tager en fet Kalf-fierding: det renaste Köttet skäres i små tärningar, och alla senor tagas bort: Sedan hackas det litet. All njur-talgen skäres i helt små tärningar, och lägges dertil en liten näfwa wäl twättade Risgryn, Peppar, muskottblomma, litet Neglickor, Salt och Lök; Detta alt blandas wäl tillsammans: Sedan tagas Windrufsblader, som litet förwällas, och tager ut de tiockaste stielkar, nederst wid bladen: Sedan lägges litet af köttet i hwart blad, och wiker bladet rundt omkring köttet, samt formerar det rundt som en boll. Kalfbenen huggas sönder och läggas i bottnen på Kietteln, tillika med det som skrädes ifrån Köttet: Där ofwan uppå läggas de små bollarna, och slås så mycket salt wattn derpå, at det knapt räcker til det som är inlagt i kiettelen, men intet står öfwer. Så mycket salt lägges dertil, at saucen blifwer lagom salt; Inuti lägges en Trätalrik, med en liten tyngd på: Sedan kokes det lyckt en och en half timma, på sakta eld. När de rättas an, slås deras egen sauce öfwer dem, som då ej bör wara mera än som går på fatet. Wid bordet klämmes Citron saft öfwer dem. At kunna nyttja denna rätten om wintern, så lägger man in windrufsblader i Sallaka, med litet ätticka uti. När de skola brukas, så sköljas de wäl uti åtskilliga wattn, och sedan förwällas: Skulle då intet kännas någon syra i bladen, sedan de äro förwälda, så stänkes litet winätticka, at de få någorlunda fin naturliga syra igen.

Den som ej har tillfälle at få windrufweblad, kan i det stället nyttja kålblad. De skola äfwensom förwällas och de grofwa stielkarna tagas utur; Men när kålblad brukas, så är intet nödigt at krama Citron-saft öfwer eller dertil bruka något surt.

Goda jerngrytor kunna brukas, när man härtil nyttjar kålblad, men med windrufweblad, måste nyttjas wäl förtenta Kopparkäril, och dertil äro bukige pannor tjenligast, som äro trånga ofwantil, så conserveres saften desto bättre.”

Receptet återfinns på sidorna 26-27 i Bihang till Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber (1765), sambunden med fjärde upplagan av Christina Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber (mer känd som ”Cajsa Wargs kokbok”), tryckt med kungligt privilegium av ”Lor. Ludv. Grefing” i Stockholm 1765 och sålt till en kostnad av 12 daler kopparmynt.

Avskrift från Kungliga bibliotekets original av Nils Petter Hellström.

Herman Lindqvist om Karl XII och kåldolmar

Herman Lindqvist, som också kommer att tala på Kåldolmens dag, har skickat oss denna introduktion till Karl XII och kåldolmar:

Karl XII är vår mest misshandlade och missbrukade kung. Han har använts som symbol för storsvenskhet, nationalism och rasism. Förmodligen skulle han bli både förvånad och bestört om han fick se vad som hänt med hans namn och rykte i Sverige i dag. Han var i själva verket vår första riktigt multikulturella kung.

Visst var han i krig i aderton år, men det var för att han var överbefälhavare för armén och eftersom Sverige anfölls av en allians av starka fiender vars mål var att krossa och dela upp Sverige. Det var kungens plikt och skyldighet att försvara Sverige och svenska besittningar. Det var samma krig som pågick under alla dessa år. Men Karl hade ett stort intresse för mycket annat än krigskonsten. Han hade långa samtal med sin tids lärde i Lund, som Christopher Polhem och Emanuel Svedberg, adlad Swedenborg. Han lyssnade på föreläsningar och skrev själv filosofiska teser kring begreppet kropp och själ. Han var extremt matematiskt begåvad; han kunde multiplicera mycket stora tal i huvudet och lade fram en teori om att det nuvarande talsystemet med 10 som bas var klart bristfälligt.

Under kriget mot Ryssland, då han var allierad med Turkiet och sökte skydd i Bender, intresserade han sig starkt för Turkiet och för turkisk kultur, religion, konst och arkitektur. Han sände svenska vetenskapsmän och konstnärer till det Osmanska riket för att rita och berätta om allt de såg. Han imponerades mycket av arkitekturen och läkekonsten. Han avnjöt turkiska delikatesser som till exempel kåldolmar, en anrättning som kom till Sverige med karolinerna och deras medarbetare, som också tog med sig ord som ”kiosk” och ”kalabalik”.

Då Karl XII blev kung var Sverige en stormakt med invånare från många olika kulturer som talade många olika språk. Majoriteten av hans närmaste medarbetare hade inte svenska som modersmål, tyska var istället ett vanligt samtalsspråk i högkvarteret. I hans armé talades svenska, finska, tyska, baltiska språk och ryska. Många officerare var fransmän, skottar, engelsmän och holländare. De flesta var kristna, men där fanns både judar och muslimer i leden.

Nu kör vi igång

Karl XII gillade inte bara krig och elände – han gillade också kåldolmar. På hans dödsdag den 30 november hyllar vi  kåldolmekungen och det mångbottnade svenska kulturarvet med kåldolmar och kaffe, svenska nationalsymboler med ursprung i de muslimska länderna.

Vi som arrangerar är Kåldolmens vänner i samarbete med Globala gymnasiet, Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, Guds Hus-projektet i Fisksätra, Sveriges Hembygdsförbund och ABF Stockholm.

Övriga medverkande är bland andra Herman Lindqvist, Norrtelge Compagnie och Turteatern.